Ord och begrepp

Askgrav är en liten gravplats. Den förses normalt inte med någon annan gravvård än en liten namnplatta. Blommor i vas får placeras på gravplatsen. Askgrav är ett mellanting mellan urngrav och minneslund.

Asklund eller urnlund liknar minneslunden. Här får inte enskilda gravvårdar förekomma, men det finns ask- urnlundar där uppgifter om gravsatta uppges på särskild plats. Kyrkorådet eller en kyrkogårdsnämnd ansvarar för skötseln och för all plantering. Utsmyckning med snittblommor och ljus sker på en speciell plats. De anhöriga får delta vid gravsättningen. Askan grävs ner utan, eller med lätt förgängligt, hölje. Askgravar, asklundar och urnlundar är i utveckling, det går inte att ge någon generell beskrivning av hur de används.

Vid kremationsbegravning tas avsked inne i kyrkan/kapellet. De närvarande går runt kistan och placerar eventuella handbuketter på eller bredvid kistan. Detta kallas ibland ”defilering”. Vanligt är att man bockar/niger inför kistan. De närmast anhöriga går först.Vid jordbegravning sker avskedet vid graven efter det att kistan sänkt ned. De närvarande går fram till graven och lägger ned eventuella handbuketter.Något krav på att avskedstagande med defilering ska ske finns inte. Det kan uteslutas eller arrangeras på annat sätt. Den som vill lägga ned en skriven hälsning eller en teckning kan göra det. Tal kan hållas i samband med avskedet såväl i kyrkan som vid graven.

I ordets vidaste betydelse innebär begravning att sätt att varaktigt ta hand om en avliden och de därmed sammanhörande ritualerna. Hur detta görs är beroende av traditioner, kultur och religion. Lokala sedvänjor spelar också stor roll.

I januari 2000 infördes en s.k. begravningsavgift. Alla folkbokförda i Sverige betalar avgiften. Pengarna ska bekosta det som kallas begravningsverksamheten – att hålla tillräckligt antal gravplatser, ta emot stoft, (avlidna personer), för förvaring och visning, sköta gravsättning och kremering och att tillhandahålla lämpliga lokaler för begravningsceremonier utan religiösa symboler. Dessutom behövs det personal, byggnader, maskiner, osv. Begravningsavgiftens storlek bestäms av huvudmannen för begravningsverksamheten. I Stockholm och Tranås är det kommunen, i övriga Sverige, Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Hur stor begravningsavgiften är framgår av slutskattesedeln.

Det är inget krav att anlita en begravningsbyrå. Om man klarar av att kontakta alla instanser som berörs kan man själv ansvara för det.Begravningsbyråerna har dock oftast stor erfarenhet och kompetens att lotsa de anhöriga igenom tiden mellan dödsfallet och begravningen.Branschorganisationen Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF) organiserar cirka 400st auktoriserade begravningsbyråer i Sverige.SBF har dessutom en konsumentrådgivning på telefonnummer 020-210 210.En auktoriserad begravningsbyrå är skyldig att lämna kostnadsuppgifter.

Alla medlemmar i Svenska kyrkan har rätt till begravningsgudstjänst; kyrka och kyrkomusiker. Detta gäller även om man vill ha gudstjänsten i en annan församling än hemförsamlingen. Svenska kyrkans begravningsgudstjänst bygger på gamla kristna traditioner. Hur den går till regleras av ”Den svenska kyrkohandboken”, senast reviderad 1986-87. Oftast äger begravningsgudstjänsten rum i en kyrka eller kapell. Alla begravningsgudstjänster inom Svenska kyrkan är öppna för alla som vill delta. En oskriven regel och traditioner säger dock att den som deltager ska ha någon anknytning till den person som ska begravas.

Begravningslagen innehåller regler för begravningsverksamheten. För de anhöriga är 5:e kapitlets första paragraf viktig: ”När någon har avlidit, bör hans önskan om kremering och om gravsättningen såvitt möjligt följas av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller annars ordnar med gravsättningen.” En liknande formulering finns i Kyrkoordningen, det regelverk som styr Svenska kyrkans verksamhet. Hur vi väljer att ta avsked av den döde anser lagen vara en privat angelägenhet. Ceremonin kan utformas på en mängd olika sätt, och det är inte nödvändigt att ha någon ceremoni.

I de kommuner där Svenska kyrkans församlingar är huvudman för begravningsverksamheten ska länsstyrelsen förordna begravningsombud. Deras uppgift är att tillvara intressena för den som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

Kallas traditionellt det tillfälle då den döde läggs i den utvalda kistan och placeras i ett kylrum i väntan på begravningen. Anhöriga har under denna tid då möjlighet att se den döde, vilket kallas ”visning eller enskilt avsked”.

Många vill att kistan ska dekoreras med blommor. Man kan göra det själv eller låta en blomsterhandel göra ett arrangemang. Det är ganska vanligt att de närmaste har kistdekorationen som sin blomma, och att denna tas av från kistan efter begravningsakten och lägges tillsammans med övriga blommor. Ett alternativ till blomsterarrangemang är ett bårtäcke.

Begravningsverksamhetens huvudman är skyldig att tillhandahålla lämpliga lokaler för begravningsceremonier utan religiösa symboler. Det betalar vi för med begravningsavgiften. Det finns inga speciella regler för en borgerlig begravning. Den kan utformas så personligt som man vill. Hör med begravningsbyrån om dom har utbildning som borgerlig officiant.

Ett bårtäcke är en vävnad eller ett stycke broderat tyg som läggs över kistan under begravningen. Många församlingar har bårtäcke till utlåning. Man kan också använda ett eget bårtäcke.

Vid en jordbegravning där begravningen avslutas med gravsättning av kistan på kyrkogården bärs kistan ut ur kyrkan till graven. De anhöriga har rätt att själva bära kistan som en hedersbetygelse åt den döde. Om anhöriga inte själva vill bära ordnar begravningsbyrån med detta.

Columbarium är speciellt utformade gravplatser för urnor med aska.Där finns nischer med plats för två eller flera urnor. Varje nisch täcks av en platta med plats för namn, födelse- och dödsdag. Framför plattorna kan finnas blommor och ett foto av den döde. Skandinaviens största kolumbarium ligger under Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm. Det rymmer 35.000 urnor.Ordet columbarium betyder egentligen ”duvslag”, så kallades urngravarna i det gamla Rom på grund av sitt utseende.

Den dödes samlade tillgångar och skulder utgör dödsboet. Det är dödsboet som betalar begravningen. Har dödsboet inga tillgångar kan man hos kommunens socialtjänst ansöka om medel för begravningskostnaderna. Dock bör man framföra till begravningsbyrån att medel saknas till begravningen, då kommunens socialtjänst har ett tak för begravningskostnaderna.

En dödsannons är det vanligaste sättet att tillkännage ett dödsfall. Hjälp med utformningen och bokning i tidningen kan man få av begravningsbyrån. Val av symbol och text kan ge en bild av den avlidne. Oftast står också tid och plats för begravningen i annonsen, liksom önskemål om gåvor till något särskilt ändamål, klädsel och eventuell minnesstund. Annonsens storlek och valet av tidning påverkar priset.

En gravplats upplåts vanligen på 25 år. Men tiden kan förlängas hur många gånger som helst under förutsättning att gravplatsen hålls i ordnat och värdigt skick. Rätten till gravplats regleras i begravningslagen och ingår i begravningsavgiften.

Gemensamt för kistgrav, urngrav, askgrav samt nisch i kolumarium är att det ska finnas gravrättsinnehavare. Gravrättsinnehavaren har rätt att ha namn på gravsten eller annan gravvård samt planteringsyta / gravsmyckning. Men är också skyldig att se till att graven sköts.

Kostnaden för skötseln av en grav ingår inte i kyrkoavgiften eller i begravningsavgiften. Vill man ha hjälp med att sköta en grav skriver man ett avtal med huvudmannen för begravningsverksamheten. Kontakta kyrkoförvaltningen eller församlingens expedition.

Innebär att den dödes kropp – stoftet – eller aska placeras i en bestämd grav på allmän eller enskild begravningsplats. Den som vill strö askan i havet eller över land måste kontakta länsstyrelsen i det län där det ska ske. Begravningsbyrån kan vara behjälplig vid ansökan. Gravsättning / kremation av stoft ska äga rum snarast möjligt och senast 1 månader efter dödsfallet. Gravsättning av aska ska genomföras inom 1 år efter kremeringen. I de fall anhöriga tvistar om jordbegravning eller kremering, eller var gravsättning ska ske, beviljas uppskov. Gravsättning får inte ske förrän tvisten är avgjord.

Gravvården är ett minnesmärke som underlättar för besökare att hitta graven och kan t.ex. vare en sten, huggen eller natursten, eller kors i smide, trä, glas, eller keramik. Men gravvården omfattar också stenramar, staket, pollare, kedjor och monument vid graven. Utformningen av gravvården måste godkännas av kyrkorådet eller kyrkogårdsnämnden. Det gäller också om man vill använda en ”egen” sten från sommarstället eller liknande. Gravvården får inte vara störande, kränkande eller utgöra fara. Kataloger över gravvårdar finns på t.ex. begravningsbyråer och stenhuggerier.

Ett moment i begravningen där officianten talar till de anhöriga. Griftetalet handlar ofta om livet och döden och sorgen, men kan också handla om den dödes liv.

Handbukett kan bestå av en enda blomma, en ros eller någon annan lämplig blomma. Man kan ta farväl utan att lägga blommor på kistan.

Jordbegravning innebär att kistan med den avlidne gravsätts, sänks ner i en grav.

Begravningsgudstjänsten kallades tidigare för jordfästning. I och med revideringen av kyrkohandboken i mitten av 1980-talet och begravningslagen från 1990 har begreppet avskaffats.

Begravningsbyrån kan hjälpa till med kistvalet. Det finns kistor i många olika material och prislägen. Vid en jordbegravning är kistan oftast kraftigare än vid kremering. Används bårtäcke som täcker kistan väljs ofta en enklare kista. Det är tillåtet att själv tillverka en kista. Men hur de får se ut och vilket material som ska användas är strängt reglerat.

På varje kista måste ett kistkort finnas, med uppgifter om bl.a. den dödes namn och tid och plats för begravningen.

Tidigare var svart, eller i alla fall mörk, klädsel nästan ett krav vid begravningar. I dag är valet av klädsel mer varierat. Ofta anges i dödsannonsen ”valfri klädsel” eller ”ljus klädsel”.

I anslutning till många kyrkor och begravningsplatser finns en särskild plats där blommorna efter begravningen läggs ut för att anhöriga och vänner ska kunna titta på dem i lugn och på.

Vid kremering bränns kistan, varefter askan gravsätts. Askan efter en avliden är det som blir kvar efter kremeringen. En mindre del av askan kommer från kistan. Askan kan läggas i urna eller gravsättas på annat sätt.

I många dödsannonser anges olika organisationer, ”i ställer för blommor, tänk på…”. Pengarna kan t.ex. gå till bistånd- eller forskningsändamål. De anhöriga för ett minnesblad som berättar om gåvan och vem givaren är.

Minneslunden är en gemensam grav där gravsättningen av askan sker anonymt. De anhöriga får inte vara med när askan strös ut eller grävs ner. Platsen för askan markeras inte. Kyrkorådet eller en kyrkgårdsnämnd ansvarar för skötseln och all plantering i lunden. Inga enskilda gravvårdar och planteringar, men det finns oftast en gemensam plats för blommor och ljus. Många väljer minneslund för att få en grav fri från skötsel. Men man bör noga tänka igenom då det inte går att ändra sig när det är gjort.

En minnesstund är ett tillfälle att samtala om och minnas den döde. Lämpliga lokaler finns att hyra i många församlingar och ofta kan församlingen också hjälpa till med förtäring och servering. Naturligtvis går det bra att ha minnesstunden i hemmet, om man orkar arrangera det och får plats. Något krav på minnesstund finns inte.

I den del av begravningsgudstjänsten som kallas överlåtelsen finns ett moment som brukar kallas mullpåkastning. Prästen låter mull tre gånger falla på kistan och läser en av tre texter ut kyrkohandboken. Man får ta med ”egen jord”, t.ex. från den egna trädgården. Rådgör med prästen före begravningen. Mullpåkastningen kan ersättas av att prästen gör korstecknet över kistan.

Vill man ha musik utöver detta måste man i allmänhet betala. Den präst som ska hålla i begravningen hjälper till med valet av psalmer. Övrig musik bör diskuteras med organisten. Präst och organist har det yttersta ansvaret för vilken musik som framförs. Vilken musik som passar på en begravning kan olika organister ha skilda åsikter om.

Församlingen erbjuder en präst till begravningen. Prästen gör ofta hembesök i god tid för att samtal om begravningen och om den döde.

Att strö aska över vatten och naturmark kräver tillstånd från länsstyrelsen i det län där spridningen ska ske. Ansökan kan göras via länsstyrelsens hemsida.

Till en fabrikstillverkad kista hör vanligtvis såväl svepning (”lakan”) som svepdräkt (kläder till den döda kroppen). Man behöver inte använda dessa, utan de anhöriga kan själva bestämma hur den döde ska vara klädd och får själva utföra arbetet med svepningen.

Den s.k. tacksägelsen är en offentlig kungörelse av dödsfallet i samband med en gudstjänst. Den dödes namn läses upp och efter en bön följer klockringning. Tacksägelsen äger vanligtvis rum första söndagen efter dödsfallet.

Urnan kan tillverkas av någon anhörig, men det är viktigt att kontakta kyrkogårdsförvaltningen eller församlingens expedition för att ta reda på vilka regler som gäller. Varje kyrkogårdsförvaltning bestämmer själv villkoren på sin kyrkogård.

Urngravplatsen är avsedd för en eller flera urnor. Det finns också nästan alltid plats för urnor i äldre familjegravar, även om de från början är avsedda för kistor. Gravsättningen sker vanligen i kretsen av de närmaste, men naturligtvis går det att bjuda in flera.

Gravsättning av askurna t.ex. i en urngravplats.

En stilla stund i direkt anslutning till dödsfallet då någon kan läsa bön.

En del av begravningen kallas för överlåtelsen. Under överlåtelsen står församlingen upp, för att visa vördnad och uppmärksamhet när den avliden överlämnas till gravens vila.